Nu är det såhär: Jag och Sara kan inte för hela världen förstå tjusningen med Facebook! Runt omkring oss lever Facebook-älskare, och till dessa tillhör majoriteten av våra klasskompisar och även vår lilla vän Peewee. Hon har lämnat den trygga gruppen som består av OSS TRE, för att ansluta sig till en värld full av hysteri kring denna ansiktsbok.

När jag först skaffade det, verkade det en aning kul och som en ny ersättare åt min gamle vän, PA, men eftersom det kändes lite töntigt att hänga bland alla "kisar" på Playahead när man är 18 år gammal, bestämde jag, i samma veva som många andra nittior, att det kanske var dags att byta forum...

Antingen är det jag har vuxit ifrån hela community-grejen när det finns MSN och andra underbara ting i livet (säger jag som är SMS-missbrukare) eller så är FB inget för mig. Jag är ingen tjej som uppskattar grejen med att köpa sina vänner, tagga människor jag känner på fula bilder eller bli beroende av TowerBloxx (jag var rätt illa ute ett tag), och trots allt så känns det lite genomskinligt när en gamla kompisar ifrån lågstadiet söker kontakt igen för att listan på vänner ska bli längre...

Jag förstår inte tjusningen med Facebook, kalla mig tråkig, eller var snäll och förklara vad det är som ersätter min kära gamle vän, PA. Jag längtar till den tiden då man kallade sina kompisar efter användarnamnen och när det viktigaste av allt var att skaffa VIP, åtminstone Silver, för man kunde ju inte vara töntig och inte ha en egengjord profil. På profilen hade jag oftast ett fett coolt cita från en låt som jag sammanband med en bild som illustrerade mina känslor inför citatet. Ja, vad mer kan jag säga än NOSTALGI?