Livet är något man kan jämföra med så mycket olika saker. Saker vi ser från våra egna perspektiv. Som en väg, där vi ibland kommer till en korsning där man måste välja hur man vill fortsätta. Fortsätta gå och kämpa fast det gör ont i hjärtat, eller om man ska stanna helt. Läcker skorna in vatten eller är de bara slitna?

Livet är fullt av frågor, det är även kärleken och den allra djupaste sorgen. "Varför?", tänker man ofta. Varför gör vi alla de saker vi gör? Varför låter vi folk såra oss och hur vågar vi älska igen efter det svåraste fallet någonsin? Varför utsätter livet oss för alla dessa saker vi måste ta oss igenom?

Enligt mig är kärleken det värsta här i livet. Det är kärleken som kan ta ifrån oss allt hopp och all glädje. När kärleken har fått grepp om oss är vi helt enkelt fast i en berg-och-dalbana vi inte kan hoppa av även om vi börjar må illa. Hoppar vi av, stiger vi sällan på igen. Kärleken ger så mycket men tar ändå allt till sist. Det spelar ingen roll hur väl vi försöker skydda oss från slagen eller skyla våra kroppar. Vi står ändå där nakna och blåslagna i slutändan fastän kärleken lockade oss med lovord om fantastiska platser och vackra, lyckliga liv. Vi faller alltid för frestelsen, vi giriga och korkade människor, fast vi förra gången sa till oss själva att "aldrig mer". 

Men kärleken kan även ge oss allt. Han eller hon kan ge oss allt vi har saknat i livet eller uppfylla en halva som länge har varit tom. Kärleken ger oss lycka, en känsla av att vara behövd och viktig. Den ger oss ett skäl att fortsätta leta i jakten på den rätta. Den får oss att se en aning ljus när allt annat omkring är som natten utan stjärnor eller månen. Kärleken får oss att rida på en våg av jag vet inte vad, men när den dör eller tas ifrån oss försvinner alla dessa bra och underbara, vackra, obeskrivliga känslor. Den tar allt och bara sliter ut allt vi äger på marken och krossar det med sina fötter och händer. När det händer gör det så ont. Det känns som att man aldrig mer vill resa sig upp ifrån marken. Man vill aldrig sluta gråta. Man vill aldrig gå vidare och inte se dagens ljus igen. Det känns som att hela världen faller samman när man är utan den man håller kär. Jag beundrar den som fortfarande står upp när kärleken dör eller tas ifrån oss. När vi står där utlämnade och ärrade.

Jag skriver det här, för att påminna mig själv och alla andra om hur jävligt det än känns, så vet vi att det kommer e dag då allt känns en aning bättre och man kan blicka framåt igen. Det är okej att sörja och vara arg. Det är okej att beskylla världen för att ha tagit det vackraste man hade ifrån en. Men så kommer den där dagen då allt känns lite bättre igen. Då kan man prova ställa sig upp och ta några stapplande första steg igen. Efter ett tag kan man springa marathon.

Att ha fått känna kärlek är den bästa gåvan man kan få av livet. När man får den, ska man våga ta chansen istället för att frukta slutet. Man ska njuta av varje sekund med dem man älskar, ta vara på varje ord de säger och hålla ögonen öppna vid varje händelse. Kärleken är inget att frukta, vi ska bara låta den fylla varje millimeter av våra kroppar och våra hjärtan. Få alla våra sinnen att reagera och få oss att känna oss varma inombords. Vi måste riva våra barriärer och se chansen att få bygga nåt nytt.

Jag har fått livets bästa gåva. Men hur vet man när det är dags att kasta sina skor?