Igår kväll grät jag länge och mycket, över allt som händer i mitt liv just nu. Jag har miljoner saker att göra i form av skolarbete samtidigt som Josef är borta i fält och jag får inte prata med honom alls. Han har lyckats skicka några sms och ringt någon minut, men nu har han fått lämna in telefonen... 7 dagar kvar tills man hör något ifrån honom igen.

Hela den här grejen känns så in i helvete jobbig. Nu när det är såhär mycket i skolan, det är då jag behöver honom allra mest. Det känns så tomt och kallt utan honom samtidigt som jag förösker pusha honom till att inte ge upp där ute i skogen. Men det lilla vi har pratat om har inte handlat om mig, utan om honom och bara allmäna saker. Det har liksom inte funnits tid till att prata om alla de saker som man egentligen skulle vilja säga. Och det är det som känns allra jobbigast för mig. Alla de här småsakerna som man vill berätta om, som egentligen är helt oviktiga och små och jättekonstiga, men som ingår i vardagssamtalet och som man bara vill berätta...

Alla säger att det är så jävla lätt och att de kommer ju hem på helgerna, vilket de gör när de inte har helgtjänst som nu under fältveckan som är 10 dagar. Jag vill bara att han ska vara hemma hos mig. Sova i min säng. Krama mig, och säga att allt kommer bli bra. Jag klarar mig verkligen inte utan honom, inte när jag vet att så fort han kommer hem igen så är det inte långt kvar till han åker tillbaka... Jag kan liksom aldrig njuta ordentligt när han faktiskt är hemma, för jag vet vad som väntar.

Jag saknar honom bara så jävla mycket, jag saknar allt vi hade tillsammans. Han var inte hemma på vår 2års dag, inte på alla hjärtans dag igår, men jag blommor som hans mamma kom och levererade. Men det är inte samma sak. Han missar allt som är mitt liv, det som var vårt liv...