Morgonen breder sina armar

Runt de spillror som är jag.

Ensamheten ekar i mitt bröst, och är min allena.

Bakom mina tunga ögonlock

Syns allt det som livet tog ifrån mig.

Varje morgon är som att dö på nytt.

Jag var längtan och begäret

Du var åtrån och passionen

Du var än mer älskvärd.

Ändå såg jag vår kärlek bli till förpliktelse,

I samma takt som löven vissnade.

Jag ser tillbaka i vredesmod 
men framåt med förtvivlan.

© Sara Brodin, 2007-10-22