Sjuk. Trött. Hyperaktiv. Stressad. Huvudet är fyllt av massa "jag-borde-göra", men inget tas tag i (jag kan endast skylla på mig själv). Till på fredag har jag fetaste idrottsuppgiften att skriva. En "rapport" om mina träninsgvanor och hur jag har utvecklat, och vad jag har jobbat med under de senaste 10 VECKORNA! Varför tog jag inte tag i det här tidigare? Det blir iallafall att hitta på tio veckors träning och sedan analysera den. Idag var kvällstiden menad för att ägna mig åt just detta, men hittills har jag spelat sönder en låt istället. The Birthday Massacre - Red Stars ♥

Lovet var otroligt skönt och avkopplande, träffade Bä, Pws, William och Johan några gånger, bland annat när vi var på Sonata Arcticas konsert, mjeah ♥ och så har jag självklart varit med Josef, känner att jag har blivit en aning nyförälskad och det är ju alltid bra. Men nu kommer det bli lite jobbigt med tanke på att han åker om 84 dagar! Det kändes som att vi var uppe i hundratio alldeles nyss...

Sonatas konsert var mycket bra! Fast det visste jag typ redan innan haha, nej men eftersom jag är en riktigt sådan där musikälskare som slukar varenda ton för sig, och känner hur det kryper i kroppen för varje perfekt ton eller ljudet av gitarrerna, trummorna, basen. ALLT. Jag drar till mig hela den känslan och alla ljud som en tvättsvamp och hamnar i extas. Det kunde nog iallafall Sara intyga på konserten eftersom:

Det första förbandet var ett svenska band som jag tyvärr inte minns namnet på, eller hur de lät eftersom vi precis hade kommit dit och försökte uppmärksamma allt annat. Men när det andra förbandet, som hette Epica och var ifrån Nederländerna, precis som Within Temptation, och de liknande Within väldigt mycket också, men hade mycket hårdare partier än vad Within har. Men sångerskans röst var nästan identisk. Så len och mjuk och man känner att tjejen verkligen kan sjunga, på riktigt! Det är inte playback eller mixat, utan verkligen Live. Jag kände kårarna i hela kroppen och stod bara och njöt. Underbart!

När Sonata sedan körde igång och skrek på mitt eget språk, vilket är finska blev bara känslan ännu bättre. Låtar jag kunde utantill, omringad av de allra bästa och känna hur mycket man faktiskt lever. 

bilden är inte världens bästa, men jag var som sagt inte där för att fokusera på fotograferingen
(© mathilda josefina, 2007)