The life you live isn't always what you need
Livet är som en väg och ibland kommer man till en korsning där man måste välja, höger vänster eller rakt fram. Ibland finns även en osynlig korsning, där det varken finns höger eller vänster utan bara rakt fram. Vid sådana korsningar måste man välja om man vill sluta gå eller fortsätta. Är skorna sönder och fulla med hål så stannar man, då finns det inget mer att gå på. Men är skorna bara slitna, så kan man antingen satsa på att slänga bort dem och kanske senare ångra sig och tänka: ?de var faktiskt inte så trasiga?. Och när det gäller korsningar där det finns tre alternativ, hur vet man vad som är bra för en själv? Hur vet man när man ska slänga skorna? 

Hur ska man veta när man verkligen är ämnad åt någon annan eller att en person är ämnad åt en? Jag antar att detta är frågar man aldrig får svar på, men som alltid finns där. Livet är ingen dans på rosor och den som påstår det måste ha en vriden bild av livet, eller inte upplevt något alls. Den personen har antagligen aldrig älskat, blivit älskad eller ens vetat vad kärlek är. För livet, det innehåller kärlek och kärlek klarar vi oss inte utan, men ibland önskar vi att vi kunde det. Vi önskar att vi kunde vara glada varje dag, hela livet ut. Känna hur bra man mår eller hur bra man är. Veta att det alltid finns någon som älskar en när man kommer hem eller att den kärlek man känner kommer att finnas där för alltid. Men det finns inget som är garanterat i detta liv. Inget.

När man väl har hittat kärlek, då ska man väl vara nöjd, eller? Vissa säger det, andra inte, men jag säger att man inte kan veta. Man kan aldrig någonsin veta hur något ska sluta. Kärleken däremot och även livet faktiskt, är som ett pokerspel där man antingen kan gå all-in och satsa allt man har och sedan är det kvitt eller dubbelt, eller så kan man avvakta och aldrig våga ta chansen till en möjlig vinst. Jag ska inte säga att varken eller är rätt eller fel, men för att man ska kunna känna att man verkligen har levt sitt liv så måste man våga satsa. Inte alltid all-in men en högre summa än bara det som man måste syna för att ta sig vidare i spelet. För att känna att man verkligen lever så måste man både ge och ta och det är att satsa.

Och när man väl kommer till korsningen med allt man har i bagaget så som upplevelser, så måste man bestämma sig och vill man göra rätt val så måste man tänka efter, så att man inte kastar de där skorna som faktiskt inte var så trasiga som man trodde, eller att man faktiskt vågar släppa taget om det knappt finns något kvar av dem. Ibland måste man riva sin barriär som man har byggt upp som en mur för skydd. Valet är svårt, men på något sätt så lyckas man alltid ta sig vidare, frågan är bara om det är med sorg eller lycka.